Anders Juhlin

Alla uttrycker sig. Låt oss börja där. Vi pratar med varann, vi viftar med armarna lite extra när ingen behöver se oss som coola, vi sjunger, vi kletar med lera. Sen finns det de som måste säga saker till nån. Men som inte har nån som orkar lyssna på just det.

Vi kan inte alla starta en egen radiostation, för frekvenserna är dyra som satan och vi får inte heller utnyttja dem utan att betala. Sicka dumma regler. Och teve är inte heller så enkelt att starta upp eget inom. Men det där vet vi. Slutat tjata, dumgubbe.

Till saken, alltså. Vad vill jag ha sagt? Att jag tror att fler är som mig, vill höras, synas. Och jag gör det. Jag har Trasas Acapellashow, en podcast som levt sen podcasts först kom till landet. Och jag älskar att dona med den. Jag har kanske inte alltid tid eller material till den, men jag älskar det när jag sitter ned med den.

Men ni därute, ni vet inte om att man kan göra så här. Och jag undrar varför. I Swecasters, Sveriges podcastarförening, så undrar vi samma sak. Vi har väl egentligen två saker vi vill: bredda marknaden så vi själva få fler lyssnare till våra individuella podcasts och få fler att uppleva glädjen i att pyssla med det. Det är som radio, bara annorlunda.

Radio är för många de olika P-kanalerna; kanaler med garanterade lyssnarsiffror där programmen liksom bara finns, bara uppstår ur intet. Det gör de förstås inte utan där finns folk som skapar dem. Men det är inte instutition och det är ett hantverk och de har sin utrustning vilket gör det enkelt. Vad folk tycker om Rix FM och liknande? Det skulle förvåna mig om folk tycker att det är "Radio". Det gör inte jag. Jag ser det som ett ensidigt blandband med avbrott för sönderkomprimerade överkäcka fåntrattar med avbrott för reklam.

Men det gör inget att Rix FM finns. Jag älskar att de finns. Jag älskar att alla kanaler finns! Jag önskar att alla kunde ha sin egen radiokanal med sin egen garanterade publik, ha sin radiobuss, ha sitt radiobås, ha sina kollegor att dricka kaffe med och ha sin lön. Men det är ju inte så. Podcasting kan ge en av dessa saker till alla som vill - sitt eget program.

Du talar in ditt ljud, in i en mp3-spelare, in i en mikrofon, in i en webcam, allt som fångar din röst duger. Sen lägger du upp ljudfilen på nätet (det är inte svårt, JAG klarade det) och hoppas intensivt att nån kommer att lyssna på det. Och om nån lyssnar på det och de tycker det är bra så lyssnar de igen. Och nån lyckas du alltid lura att börja med det. Men lyssnare är en annan sak, det bökar vi inte med här. Vi bökar med Dig.

Du är som jag. Nä, protestera inte nu, du är som mig. Och du vill sända Radio, jo, det vill du. Hör du inte vad jag säger? Podcasting är för dig. Problemet är att det inte finns en tillräckligt stor kultur för podcasting. Det vi har är filer som går att ladda ned, främst från profsen, det vill säga radion. Spanarna på P1, jag laddar ned varje program och har gjort så i ett par år. Jag har inte hört programmet på Radion på lika lång tid. Och om DU hade en intressant podcast skulle jag ladda ned och lyssna på den. Men tillbaka till kulturen med podcasting. Det jag irriterar mig på, är att inte tillräckligt många sköna individuella snubbar och snubbor tar micken i händerna och gastar loss. För finns det många, många, många podcasts och de nischar ut sig alltmer, då finns det snart nån för en som jag - en podcast som handlar om matlagning, Liverpool FH och låtskrivning. Men som det inte finns nån, så kan jag ju starta den själv.

/Anders Juhlin

2009-06-12